vi är på väg till isola -

Fem händelser som varit bra det här året?

x      Under det här året som gått har jag på något sätt tagit flera steg framåt. Efter tio år har jag lyckats bli medveten om vad jag måste göra för att ta mig ur det här, eller rättare sagt: att jag har något jag måste ta mig ur för att må bättre. Vad som behövs göras kommer mest i små steg, men själva medvetandet känns som ett bra första steg. Sedan 2008 har jag lyckats med flera av mina delmål och jag har fortfarande hoppet kvar, att det kommer bli bra även för mig. Hur jag nu fortfarande kan ha hoppet kvar. 

x      Den här hösten ramlade jag flera steg tillbaka och är tillbaka där jag var för något år sedan. Samma fixering, samma tankar. Jag måste ha varit någon annan innan jag kände dig.

Jag vet inte hur man gör för att hantera det, när den psykiska smärtan blir fysisk. Hans vänner kom in på jobbet idag och vi pratade om honom, om oss och det som var: och jag fick genast springa till toaletten för att kräkas.

Ibland tänker jag att jag inte alls saknar honom, att jag inte alls är ledsen, jag känner ju ingenting. Men sedan inser jag att jag är så tacksam för likgiltigheten, att det gör så ont att det slutar kännas. Att tårarna och spyorna har tagit slut på kullerstenarna på Karl Johans torg mellan Slussen och Gamla Stan under sommarens alla nätter. Att det kanske är över snart. Att tårarna och ångesten borde ta slut snart. Men jag vet ju också att det inte är så. När allting varit en lögn redan från första början så vet jag inte hur man gör för att släppa och gå vidare. Jag får inga svar och jag vet inte vad som är lögn eller inte.

Jag är mest bara trött, trött på jobb och skola och all denna ångest över allt och alla andra. Allt jag vill är att träna, titta på Friends och dricka mig hes på whiskey med mina fina vänner.

Sommaren har blivit till höst och mörkret och kylan har alltid passat mig bättre.

Det är en annan höst nu, ett annat år, men samma gator och mörka nätter. Jag känner samma sak, klär mig i nya kläder i samma färg och känner samma tomhet som jag nästan alltid gör. Men den här gången är det för andra hjärtslag.

Det har gått en tid nu, sen jag skrev sist. Gatorna är inte längre lika hala och våra hjärtan är kanske inte lika kalla. Orden har hela tiden funnits där i bakhuvudet men de fastnar på vägen, lite försiktiga och oklara för att kunna visa sig i tryck. Jag tror att det mest handlar om att mina tankar och funderingar har varit lite för stora för att kunna förklaras. De senaste månaderna har varit månader då jag tagit tag i allt sådant som jag skjutit upp i flera år och månader eller bara några veckor. Ibland tänker jag att allting löser sig tillslut och ibland tänker jag att jag bara vill somna om och vakna om ett år eller två, men jag vet ju också att det bara är jag som kan lösa det, så jag kämpar på.

I love you. Always and forever. Men det blir ju aldrig riktigt så. Hjärtan krossas, leenden försvinner och dagar och nätter tillsammans med honom som varit så fina blir tillslut bara minnen. Minnen du kanske helst bara vill glömma men som håller sig kvar i hjärtat alldeles för hårt. Dagar blir till månader och snart är Ni bara något som en gång var. Efter ett tag hittar du någon annan. Ett annat leende och en annan blick men samma känsla av hopp. Du hoppas så mycket att du glömmer alla nätter då hjärtat sprängts i tusen bitar. Du glömmer en liten, liten stund. Men sedan står du där igen, med ett hjärta som inte slår som det ska och allting börjar om igen. Och varför är det så att hur många gånger du än fått ditt hjärta krossat så slutar du aldrig att hoppas och drömma att snart någon gång är det din tur. Din tur att ha ett hjärta som slår i takt med någon annans.

Jag brukade sitta vid fönstret och titta ut över staden, som nätterna när de slocknar. När jag inte kunde sova och musiken spelades tyst, ljusen flammade och staden sov utanför. Nu har jag inga plåttak att titta ut över och jag vet inte längre vad jag ska göra när jag inte kan sova, ett duntäcke som gömmer omvärlden är kanske inte samma sak. Och även om det inte känns som hemma just nu, även om 15 våningar upp på Götgatan är hemma för mig så blir det kanske det så småningom. Ett duntäcke som sakta men säkert släpper in världen omkring. En lägenhet vid Gullmarsplan som bara ligger en våning upp blir kanske ett hem så småningom. Förhoppningsvis.

När jag vaknade i lördags visste jag inte att jag några timmar senare skulle ligga under täcket med stjärnorna på intill de finaste blåa ögonen, det mörka håret och det fina leendet. Vi skulle lyssna på Håkan Hellström i timmar och ligga tätt intill och somna tillsammans. Som så många gånger förut. Och nätter kan inte bli finare än så.

Och där faller ännu ett år och egentligen står jag kvar på samma plats som förut men 60 mil därifrån. Kanske lär man sig någon gång att man inte kan fly från sina problem hur långt man än åker.

Man ska aldrig glömma, om ens bara för en sekund. Det är söndag och det är snöstorm i Stockholm. Jag går längs Götgatan på väg hem från Ica med blicken ner i marken för att slippa snöflingor i ögonen. När jag går förbi restaurangen som ligger på hörnet reser jag blicken och tittar in, bara för en sekund. Och där sitter han, han med de isblåa ögonen. Han äter lunch med en tjej och han ser mig. Han tittar på mig med den genomträngande blicken för några sekunder och jag står som fastfrusen utanför. Sedan skyndar jag mig därifrån med blicken ner i marken och tårarna som kom på en gång. Precis just nu är han två hundra meter ifrån mig och en hel värld.

# Vissa dagar går jag och tänker att någon dag borde vi träffas igen. Vi lever i samma stad och på samma gator. Men vi lever i olika minnen. Jag går ofta och tänker att jag borde träffa honom på tunnelbanan, ute på stan eller på Ica. Att jag någon gång ska se de där isblå genomträngande ögonen igen. Om han bor kvar i lägenheten han bodde i när det var Vi så bor han bara fem tunnelbanestationer ifrån mig. Fem stationer och en hel värld. Jag glömmer aldrig sista gången vi sågs. Den sjunde oktober tvåtusennio och jag fyllde 22 år. Det var när han hade somnat som jag låg klarvaken bland de vita laken och lyssnade på staden utanför. Jag ville inte somna, jag ville inte somna för att vakna och gå hem och aldrig se honom igen. Jag glömmer aldrig hans manipulativa beteende och alla tusentals lögner. Och jag glömmer alltid att han redan glömt mig.